överreaktion
Huden kliar och hösten kommer och så sitter jag här, mitt bland all kalabalik, och bara väntar men orkar inte vänta längre. Vill bara åka hundratals mil med personer jag älskar, hoppa nedför vattenfall och tända tomtebloss på asfaltsvägar. Vill helt enkelt inte mer, kvävs, vill åka någonstans där besvikelse inte finns.
•••
försiktiga andetag
för när allt annat blir tyst, kan man höra ögonlock som stängs. och öppnas. stängs. som ett konstant klirrande, ett konstant droppande som inte slutar, som bara forsätter sålänge blodet pulserar hela vägen dit. och torr hud kan inte bli mjuk längre, för att kylan redan bitit tag.
så i tystnaden väntar vi bara på vit snö, ja vi väntar på allt annat än tystnad.
meteorfall på gatan utanför mitt hus
tom på ord
blir kall om magen
tuggar krispiga löv, andas filmjölk
dricker te. ja, jag dricker faktiskt lite te.
men bara om det finns socker, kardemumma och kanel
känner hur arg jag blir (för det får man ju faktiskt vara ibland)
kanske är jag den enda i det rummet som tänker som jag gör.
andetag
löftet om att aldrig försvinna
vatten är inte blått
regnet kastar sig ned och blir som kalla nålar mot armarna
men det spelar ingen roll när man går där och tänker på annat.
det är ju trots allt höst
ord som bubblar inombords men som inte vill ta form
någon dag måste vara den första.
då man knappt känner igen ett enda ansikte,
och knappt vet vem man själv är.
det går bara inte att beskriva känslan, men den finns där.
ljudet av solsken och vågor och allt annat som är fint
lycka är något jag samlar på
ljud som knaprar.gnager.gnisslar.brusar. sönder våra öron
som lämnar tystnad efter sig
och som försvinner på ett ögonblick
som kunde varit det finaste ögonblicket i världen
om inte förvirring hade varit något
som alla hade hört om någonstans någongång
kunde vi inte lärt oss andas istället?
plötsligt blev tårar till frihet
och frihet ett ord som alla skrek
kvällssol utan andetag
utan ord utan vatten utan doft
frågan blev ett lyckorus
istället för salt på kinderna
men Fru Pärlemor kommer aldrig sluta glimma
pulsen ökar hastigt när hjärtat börjar slå
knarrande golv och splitternya hjärtan
som börjar slå varje dag, överallt, över moln
och när man sover slår hjärtat långsammare
vårregn
nästan sommarluft
blandat med
konstiga skratt
löften om att aldrig
glömma
trots tjugofem hejdå
trumhinnan slog sönder musiken, och inte tvärtom
ingen kunde få oss att tro något annat
idag ser det annorlunda ut
idag finns bara ett antal stunder kvar
stunder av lycka och trygghet
